cleartheair

Värt att läsa!

Allt började halv 8 på morgonen, med enbart en frukt till frukost då jag och Petra hade planerat att äta frukost på IKEA. Vädret var strålande och det blev min bil ner som Petra var mycket skeptisk till då hon ansåg att hennes kombi till volvo skulle vara mycket bättre. Den lyckades hon dock aldrig att få låna, vilket hon ingen annan har att skylla på än sig själv. Men i de mest oviktigastes land så återgår vi till att vi skulle åka till Ikea igen. När jag kommer hem till Petra bjuder Marie som hennes mamma heter gärna på havredrynsgröt då hon medvetet vet att vi redan ska äta frukost där. Vilket hon säkerligen fått höra från Petra 100-tals gånger, därför tvivlar jag inte på att Marie visste detta, Petra e ju som hon e.

Väl på väg ner sken solen och allt närmare Göteborg vi kom blev det också  mulnare uppe på himlen vilket inte gjorde ossnågot alls då vi ändå skulle spenderaa restan av dagen inomhus. Jag kan inte påstå att det började bra precis då jag lyckades miss första infarten och vi fick köra vidare och ta en allt senare och längre väg till våran medel och träffpunkt för dagen. Glada ändå kom vi äntligen fram och möts av förvåning... Det öppnade en halvtimma senare?

Skrattandes stog vi där och såg folket bilda kö för att komma in vilket gjorde oss lite smått chokerade... Kö till självaste ikea? Jg har aldrig sett på maken men så va de. De öppnade tillslut porten och folket sprang in till frukosten där vi hade gratis frukost förutom att Petra envetet skulle ha sitt ägg, så jag sällt fick ta ett. Det slutade med att vi åt två var och efter en mastig frukost var vi mätta, belåtna och mer än förberädda på en resa sunt på Ikea. Framför allt jag borde vara berädd kände jag då jag visste vad jag hade gett mig in på, eller visste jag verkligen de?



I alla fall så började vi traska runt där i varuhuset och Petra började plocka på sig det ena efter det andra och efter ett tag började hon komma på sig själv med att ha plockat en hel del medans jag inte hade något alls? Av förvåning frågar hon - Ska inte du ha nåt eller? Efter första våniongen slutade det med att jag hade plockat med mig en enda vara... en bestickkorg... Väl nere på lagret kom vi drygt tio meter och gissa vad? Joo då hade jag redan mer varor än vad Petra hade köpt och hon klagade på mig, det slutade med att vi gick ut med var sin vagn plus en kärra med tre stora lådor som vägde tonvis med ton.

När vi hade betalat begav vi oss mot bilen och Petra var fortfarande skeptisk, det långa paketet kommer aldrig att komma in, vi får lämna tillbaka det. Envis som jag är sa raka motsatsen och var övertygad om att det skulle fungera. Efter många skrik, om och män hade vi inne allt i bilen... Men vi hade ingen aning om vad som egentligen återstod... Vi gick till ikeas restaurang där vi åt mat och blev mätta och belåtna, där jag även lyckades att få i åtminstonne en halv oliv i kräsna Petra som skrek och spottade ut den. Usch, fy och blä!

Efter en rejäl måltid begav vi oss till våran livs utmaning... Net on net! Där inne var det inga problem men då vi kom in insåg vi båda... Kommer detta att fungera?! Med en stor paket fylld av en TV, och ytterligare två stora paket med en dammsugare och matberedare blev till och med jag plötsligt tvekande. Självklart i stunden som vi höll på att möblera om på bästa möjliga sätt för att få in allt så kommer regnet givetvis, kunde det bli bättre? Frågan är om det kunde bli sämre?

När vi faktisskt lyckats få in allt då var bilen full, då menar jag verkligen FULL! Petra satt med en skitstor låda i knät och såg knappt ut. Då kommer regnet, ut på motorvägen vi for och väl där så börjar det regna mer och mer, då frågar plötsligt Petra mig - Är alla dörrar stängda, jag kollar på min skärm och ser att alla ÄR stängda, är du säker får jag som ytterligare fråga. JA säger jag med säker ton. Petra kollar bak och ser att rutan står på glänt och det forsar in vatten, nu tror ni säkert att det värsta var över, men med säkerhet lovar jag er... Det var det inte, det kommer mer!

Då ringer Bohusläningen och vill ha en intervju, det bryts tre gånger så att hon får ringa upp och jjag skäms och får be om ursäkt bara för att sverige inte har tillräckligt bra telenät. In i samtalet börjar petra gapskratta och jag kan knappt hålla mig, jag skäms! Det blev i alla fall tillslut avklarat och vi befinner oss någon stans efter Kungälv då jag plötsligt skriker- KOLLA VAD SVART DET ÄR DÄR FRAMME! Petra i ton med, jaha, vadå då? Vi kör vidare och tio minuter senare kommer det, det Petra tio minuter innan inte alls brydde sig speciellt mycket om, stunden då jag varit mest rädd i hela mitt liv!

Det börjar plötsligt regna en hel del, vindrutetorkaren står på halvfart och jag har bra sikt, vägen fylls med vatten men allt går bra ända till... Ända till det kommer världens Åska och regn! Det börjar regna så mycket att oavsett om jag hade på vindrutetorkaren på max så såg jag inte vägen, jag såg väldigt svagt strecken och de röda lamporna på bilen framför... Bilen går i 60 km/h på en motorväg och jag och petra vi sitter och växlar mellan att skratta och skrika, rädslan blir outhärdlig och jag klarar nästan inte folusera mer för jag blir så trött. Jag skriker att jag inte orkar mer men petra skriker av rädsla. KÖÖÖÖR, KÖÖÖR! Blixxten slår ner bredvid oss och jag trodde det var min sista stund, som tur var inte!

Jag kan lova att jag va helt skak efteråt och från ljungskile och vidare mot uddevalla var vägen helt torr? Mycket märkligt, där satt jag och Petra och va livrädda och Uddevalla möts inte ens av en droppe... förren vi ska börja lasta ur bilen då kom regnet såklart, men dagen var mycket trevlig och det blir en resa jag så sent kommer att glöma att jag får hinna bli dement först.

Hoppas du orkade läsa allt!

Wilson